Svensk ordbok 2009, webbversion

kräng`a verb krängde krängt, pres. kränger kräng·er1ibl. med partikelnöver luta åt ena sidan särsk. om far­tyg; i fråga om rörelse el. position sjö.trafik.JFRcohyponym1gunga 1 båten krängde över åt sidan i den styva brisen○äv. om annat fortskaffnings­medelluta än åt den ena och än åt den an­dra sidan vagnen krängde i de o­jämna hjul­spårenkränga (över)sedan 1740jfr fornsv. krängia ’rycka, dra’; nära besl. med 1kring, kringla, krångla; som sjö­term av lågty., nederl. krengen ’rulla; kränga’ 2ibl. med partikelnöver få att luta åt ena sidan särsk. med avs. på fortskaffnings­medel trafik.piloten krängde (över) planetkränga (över) ngt, kränga (ngnstans)sedan ca 16953ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.av, på dra (klädes­plagg e.d.) med vickande rörelser över ngt Nollkränga tröjan över huvudethon krängde av honom tröjanhan krängde på sig rygg­säckenhan krängde på packningen på vatten­kranen○spec.vända (ngt) ut och in så att ut­sida blir in­sida kränga en strumpakränga ngt (ngnstans), kränga av/på (ngn) ngtsedan 17804sälja till­fälligt el. i mindre skala vard., ngt ned­sätt.handel.han krängde akvareller på ute­serveringarna i Pariskränga ngtsedan 1910Subst.:vbid1-219664krängande, vbid2-219664krängning