Svensk ordbok 2009, webbversion

kränk`a verb kränkte kränkt, pres. kränker kränk·er1ofta perf. part. an­gripa den personliga hedern hos ngn, i ord el. handling komm.JFRcohyponymvanhedracohyponymskymfacohyponymförödmjukacohyponymsåra 2 han var djupt kränkt av hennes insinuationeren kränkande an­spelning på hennes förflutna○ofta med avs. på känslorhan kränkte deras stolthet och värdighet○ngn gång äv.sexuellt våld­föra sig på en kränkt kvinnakränka ngn/ngtsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. kränkia ’försvaga; skända; över­träda’; av lågty. krenken ’försvaga’; till krank 2under­låta att respektera bestämmelse e.d., särsk. i politiska samman­hang komm.samh.JFRcohyponymöverträda kränka de mänskliga rättigheternastor­makten kränkte landets gränserförhållandena i lägret kränkte internationella regler för behandling av fångarkränka ngtsedan 1359Bihang till RimkrönikornaSubst.:vbid1-219679kränkande, kränkning