Svensk ordbok 2009, webbversion

krå`ka substantiv ~n kråkor kråk·an1en större, grå och svart fågel som har kraxande läte och som är all­ätare och svår boplundrare zool.en flock väl­födda kråkor for i maklig flykt bort över fältenkråkan håller helst till i odlad bygdholländska och franska landskaps­målare låter ofta bortflygande kråkor ge rymd åt de stora, tysta slätterna○äv. om när­besläktade fåglaralpkråkanötkråkasvart kråkaelda för kråkornaslösa med bränsle​ stäng av elementen när du vädrar, annars eldar du för kråkorna! ○ äv. bildligt om att slösa till ingen nytta​ hon var över­lägsen i semi­finalen och sparade på krafterna – det var ingen idé att elda för kråkorna hoppa kråkahoppa jäm­fotapå visst sätt, som lek​ på upp­värmningen fick de slå kuller­byttor och hoppa kråka spilla krut på döda kråkorsekrut sedan 1385Klosterläsningfornsv. kraka; ljud­härmande 2enkel an­teckning (vanligen bara ett tecken) på papper bok.sätta en kråka i marginalensedan 17883litet stycke torkat snor vard.Nollsnorkråkapeta kråkor ur näsansedan 1823