Svensk ordbok 2009, webbversion

krång´el substantiv krånglet krångl·et1(o­nödigt) besvärlig och tids­ödande procedur komm.JFRcohyponymtrassel 2cohyponymstrul Krångelsverigebyråkratiskt krångeladministrativt krångelvid gränsen blev det som vanligt krångelkrångel (med ngn/ngt)sedan 1781till krångla 2bristande funktions­duglighet särsk. hos maskin el. annat system tekn.JFRcohyponymmankemang motorkrångelkrångel med post­gången○spec.sjukligt till­stånd ha krångel med magenkrångel med nervernakrångel (med ngt)sedan 1932