Svensk ordbok 2009, webbversion

krång`la verb ~de ~t krångl·ar1vålla besvär genom att inte vara samarbets­villig NollJFRcohyponymkonstra krångla inte nu utan ät upp maten!○äv.(behöva) an­stränga sig med ngt o­nödigt komplicerat det var många blanketter att krångla medkrångla (med ngn/ngt)sedan 1809eg. ’slingra sig’; bildat till äldre kranga ’släpa sig fram’; besl. med 1kring, kringla, kränga 2tidvis fungera dåligt särsk. om maskin tekn.JFRcohyponymklicka 3cohyponymmankeracohyponym1bråka 1 bilen krångladevärme­pannan krånglade○äv. med.hans hjärta har börjat krångla○äv. mer abstraktdet krånglade med ut­betalningarnakrångla (med ngt)sedan 1809Subst.:vbid1-219527krånglande; krångel (till 1 + 2)