verb krökte krökt, pres. kröker
krök·er1göra krokig
form.JFRcohyponymböja 1
kröka en spikkröka knänakröka ryggenhan krökte fingret kring avtryckarenhans läppar kröktes till en grimaskröka (på) ngtkröka ryggserygg
sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. krökia; bildn. till krok
2ibl. med partikelnav, utan större betydelseskillnad
göra en krök
särsk. om väg men äv. allmännare
trafik.JFRcohyponymböja 2
vägen krökte (av) åt norrkröka (av) (ngnstans)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)Subst.:vbid1-219767krökande,
vbid2-219767krökning;
krök (till 2)
2krö`ka
verb ~de ~t
krök·ar●dricka sprit
vid visst tillfälle el. vanemässigt
vard.kokk.SYN.synonymsupa
han var ute och krökade med polarnahan har börjat kröka igenkrökasedan 1910till sv. dial. kröka på armen ’dricka; supa’
Subst.:vbid1-219770krökande