substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
krön·et●översta del av ngt högt
ofta en naturföreteelse
rum.backkrönvågkrönmurens kröntrappans krönhon gick längs åsens krön○särsk.utsmyckad översta del av ngt högt
ofta ett konstföremål
gavelkrönen kakelugn med ett utsökt krönen barockspegel med krön○äv. bildligtkulmen
romanen bildar krönet på ett fascinerande författarskapkrönet (av/på ngt)sedan 1835trol. av nederl. kruin ’topp; hjässa; krön’; besl. med krona