Svensk ordbok 2009, webbversion

krö`na verb krönte krönt, pres. kröner krön·er1hög­tidligt sätta krona på ngn, för att formellt göra veder­börande till regent e.d. af.samh.drottningen kröntes med pompa och ståt○äv. bildligt, spec.förse med dekorativ övre del hon krönte jul­granen med en stjärna○spec.förse med bild av krona krönta namn­chiffer○spec. äv.full­ända hon krönte sitt författarskap med en själv­biografisk roman­svitkröna ngn (till ngn), kröna ngt (med ngt)krönas med framgångseframgång sedan 1450–57Sveriges Krönikafornsv. kröna; bildn. till krona 2bilda krön till rum.en vacker kupol kröner kyrk­tornet○äv. ut­vidgatbilda dekorativ övre del på ett huvud krönt av gyllne lockarkröna ngtsedan 1701bildn. till krön Subst.:vbid1-219780krönande (till 1), kröning (till 1)