Svensk ordbok 2009, webbversion

krav substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en krav·et●o­eftergivligt önske­mål som ofta ställs som vill­kor för att ut­föra el. god­ta ngt komm.JFRcohyponymfordrancohyponymbegärancohyponymanspråk 1 kravlistakvalitetskravlönekravsäkerhetskravstränga kravhöjda kravsänkta kravett o­eftergivligt kravresa kravställa krav på sina barnskärpa kravensänka kravenlätta på kravenupp­fylla kravende av­visade kid­napparnas kravde an­ställdas berättigade krav på trygghetpublikens rätt­mätiga krav på god under­hållningett absolut krav för fort­satta förhandlingar är att våldet upp­hör○spec.an­modan att betala (viss) penning­skuld kravbrevett krav på 4000 kr○äv. om behov som hänger samman med rådande om­ständigheter e.d.tidens kravkonvenansens kravkrav (på ngn/ngt) (att+V/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kraf; av o­säkert urspr.; ev. besl. med kraft; jfr 1kräva