Svensk ordbok 2009, webbversion

1kri`ta substantiv ~n kritor krit·an1sällan plur. en vit, lös kalk­sten bildad av små kalkskal geol.ämne.kritklippor○äv. om mot­svarande materialvit­limma med kritasedan 1561av lågty. krite med samma betydelse; av lat. cre´ta med samma betydelse, ev. till terr´a cre´ta ’sållad jord’ 2ofta plur. mindre stav av färgmassa som an­vänds att rita eller skriva med urspr. av vit krita bok.konstvet.kritdammkritstreckkritteckningfärgkritapastellkritavaxkritamåla med kritorpå svarta tavlan hade fröken skrivit ”Välkomna!” med röd och blå kritanär det kommer till kritannär det verkligen gäller​ när det kommer till kritan är det enkla bruks­bilar som de flesta bil­köpare söker sedan 15383knappast plur. en geologisk period när krita av­lagrades och som in­föll ca 146–65 miljoner år före nu­tid geol.tid.JFRcohyponymjura (under) kritasedan 18214vanligen obest. f. sing. kredit vard.ekon.handla på kritata ngt på kritaäta på kritasedan 1781till 1krita 1 (förr noterades krog­gästers förtäring och skuld med en krita på en tavla)
2kri`ta verb ~de ~t krit·ar●bestryka med krita el. med linjer av krita Nollkrita spis­murenkrita fotbolls­planen○ibl. med ton­vikt på resultatetofta med partikel, särsk.upp krita upp en hagekrita (upp) ngtsedan ca 1635Subst.:vbid1-218390kritande, vbid2-218390kritning