Svensk ordbok 2009, webbversion

krocka [kråk`a] verb ~de ~t krock·ar1häftigt stöta i­hop med ngn/ngt, så att skada upp­står; särsk. i trafiken trafik.JFRcohyponymkollidera krocka med ett trädhan har krockat med sin nya bilbilarna krockade i kurvan○äv. bildligtlördagsmiddagen krockade all­tid med sportprogram i tvkrocka (med ngn/ngt)sedan 1931urspr. om krocket­klot som slår i­hop; se krocket 2träffa (med­spelares klot) med sitt eget krocket­klot ett viktigt moment i krocket­spelet spel.krocka ngtsedan 1910Subst.:vbid1-218491krockande, vbid2-218491krockning; krock