Svensk ordbok 2009, webbversion
[kråk`a]
verb ~de ~t
krock·ar1häftigt stöta ihop
med ngn/ngt, så att skada uppstår; särsk. i trafiken
trafik.JFRcohyponymkollidera
krocka med ett trädhan har krockat med sin nya bilbilarna krockade i kurvan○äv. bildligtlördagsmiddagen krockade alltid med sportprogram i tvkrocka (med ngn/ngt)sedan 1931urspr. om krocketklot som slår ihop; se krocket
2träffa (medspelares klot) med sitt eget krocketklot
ett viktigt moment i krocketspelet
spel.krocka ngtsedan 1910Subst.:vbid1-218491krockande,
vbid2-218491krockning;
krock