Svensk ordbok 2009, webbversion

kro`ka verb ~de ~t krok·ar1ofta med partikelnpå fästa på krok jakt.kroka på betetkroka (på) ngtsedan 18572ibl. med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad hindra (mot­spelare) med krökt arm eller ben eller med klubba e.d. i lag­spel sport.NN kom fri men krokades (upp)kroka (upp) ngnsedan 19283maska samman garn till (ngt) med hjälp av en lång virk­nål som maskorna samlas på handarb.JFRcohyponymvirka kroka en sjalkroka ngtsedan 1874Subst.:vbid1-218555krokande, vbid2-218555krokning