Svensk ordbok 2009, webbversion

1ku`la substantiv ~n kulor kul·an1(mindre) före­mål med sfärisk form vanligen av metall el. annat hårt material form.spel.JFRcohyponymboll 1cohyponym1klot kulformglaskularoulettkula○spec. om ett friidrottsredskap (och mot­svarande gren)stöta kulai kula segrade NN○spec. äv. om (nu­mera inte sfärisk) projektil till eld­vapenJFRcohyponymskott 1 kulregnkanonkulapistolkulahelmantlade kuloren förlupen kulakulan träffade honom i benet○spec. äv. om fot­bollläderkula○äv. om så­dant före­mål som formats av lösare materialsmörkulasmå kulor av harspillning○äv. om (del av) ngt som liknar ett så­dant före­målkulblixteldkulakalaskulatekula○äv.ett spel med sten­kulor några pojkar spelade kula på gårdenbörja på ny kulabörja om på nytt​ efter upp­sägningen flyttade hon till Stock­holm för att börja på ny kula sedan mitten eller senare hälften av 1400-taletLäke- och örte-böckerfornsv. kula; trol. samma ord som lågty. kule ’svullnad, bula’ 2(större) hålighet i jord eller berg som an­vänds som bo eller bo­stad av djur el. människor heminr.zool.JFRcohyponym1hålacohyponymlyacohyponymgryt jordkulalejonkulavargen tryckte i sin kula○äv. bildligttill­håll ibl. för tvivelaktig el. farlig verksamhet opiumkularövarkulaungkarlskulahan kom för sent efter permissionen och blev upp­kallad till lejonets kula, allt­så kompani­expeditionensedan ca 1430Själens tröst3vanligen plur. pengar vard.ekon.han tjänar bra med kulorsedan åtm. 1960-talet
2ku`la verb ~de ~t kul·ar●kalla samman boskap med hjälp av hög falsett­sång utan text komm.zool.kulasedan 1907Subst.:vbid1-906686kulande, vbid2-906686kulning