substantiv ~en ~ar
kull·en●grupp djurungar som är födda (eller kläckta) på samma gång och har samma mor
och far
släkt.zool.andkullkycklingkullvildsvinshonan vaktade sin kull○ibl. äv. om syskonskarasyskonkull○äv.grupp människor som fötts ungefär samtidigt eller samtidigt examinerats från en skola eller kurs
barnkullstudentkullårskullden första kullen elever utexaminerades från skolan 20021940-talets stora kullaren kull (ngra), en kull (av ngra)sedan 1461Arfstvisten 1451–1480fornsv. kulder; nord. ord av omdiskuterat urspr.
2kull
substantiv,
ingen böjning
●en grupplek där en deltagare ska försöka röra lätt vid ngn av de andra
samtidigt som han/hon säger ”kull”
spel.SYN.synonym2sistasynonymjage
leka kull○äv. som föreskrivet utrop i denna lek (jfr ovan)sedan 1878se 3kull
3kull
adverb
●vanligen i sammansättn.
(hastigt) ner på marken eller golvet
NollJFRcohyponymomkull
kullblåstkullfallenkullvräktkullvält○äv. abstraktkullkastasedan 1470-taletGamla eller Eriks-Krönikanfornsv. om kul, till kulder ’topp; hjässa; huvud’; jfr omkull
4kull se2kulle