Svensk ordbok 2009, webbversion
kultive´ra
verb ~de ~t
kult·iv·er·ar1odla (upp) eller bruka
jord
jordbr.man ville kultivera de skogklädda höjderna runt bynkultivera ngtsedan 1654via fra. av medeltidslat. cultiva´re med samma betydelse, till lat. cul´tus ’odlad’; jfr 1kult, kultur
2bibringa (ngn) kultur och förfinat umgängessätt
pedag.○ngn gång äv. utvidgatförädla
han ville kultivera sin själ genom självvald isoleringkultivera ngn/ngtsedan 1807Subst.:vbid1-220249kultiverande,
vbid2-220249kultivering