Svensk ordbok 2009, webbversion

1kumm´el substantiv kumlet, plur. ~, best. plur. kumlen kuml·et1sten­röse som ut­gör minnes­märke arkeol.○spec.grav­röse från brons- el. järn­åldern sedan 900-taletrunsten, Adelsö, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform kubl, vanligen övrig runform kuml, fornsv. kumbel ’boplatsmärke’; av om­diskuterat urspr. 2sjö­märke i form av en stympad kon sjö.JFRcohyponymbåk sedan 1550
2kumm´el substantiv ~n kumlar kuml·ar●en lång­sträckt torsk­fisk som har stort huvud och stor mun och som bl.a. före­kommer i Skagerrak zool.sedan 1530äldre sv., sv. dial. kummul, ombildn. av sv. dial., no. kol­mule, da. kulmule ’kummel’ (fiskens mun­håla är svart)