Svensk ordbok 2009, webbversion

kun`skap substantiv ~en ~er kun·skap·en●riktig före­ställning om visst förhållande som ngn har lagrad i minnet etc., ofta som resultat av studier pedag.psykol.JFRcohyponym1vetandecohyponymlärdom 1cohyponyminsiktcohyponymkunnande kunskapsbegärkunskapskällakunskapsprovkunskapstörstdjupa kunskapergedigna kunskaperytliga kunskaperbristande kunskaperny­förvärvade kunskaperteoretiska kunskapersprida kunskap om drogerkunskaper och färdigheterhan har dåliga kunskaper i historiahon hade o­anade förråd av udda kunskaper○äv. om mängd av kända fakta på visst om­råde e.d.kunskapsnivådet finns ingen absolut säker kunskap i ämnet○äv. om de tankemässiga före­ställningarna i sig själva, o­avsett om ngn känner till dem (än­nu)söka kunskapkoncentrerad kunskaprationell kunskapkunskap är makt○spec. som efter­led i namn på vissa skol­ämnen och vetenskaps­grenarbibelkunskaphembygdskunskapsamhällskunskap○äv.kännedom först sent fick hon kunskap om de verkliga förhållandenakunskap (i ngt/att+V/SATS), kunskap (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserfornsv. kunskaper ’kännedom; bekantskap; um­gänge’; av lågty. kuntschap, till kunt ’känd’ och 1-skap; jfr kund, kungöra, kunna