verb kvad äv. kvädde, kvädit kväden kvädna, pres. kväder
kväd·er●uttrycka sig i dikt
åld. el. skämts.komm.”Min barndom susar där”, som Fröding kvadkväda (ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kväþa ’(fram)säga; föredra i rytmisk takt; sjunga’; av ovisst urspr.; jfr okvädinsord
Subst.:vbid1-222181kvädande