Svensk ordbok 2009, webbversion

kvi`da verb kved kvidit, pres. kvider kvid·er●ge i­från sig ljusa, svaga, o­artikulerade ljud som tyder på plåga av ngt slag komm.JFRcohyponymjämra sigcohyponymgnällacohyponym1gny hon stönade och kved av värkenkatt­ungen kved○äv.yttra (ngt) med klagande ton­fall ”Mamma, det gör ont”, kved hon○äv. om att klaga i all­mänhetklaga många kved över de höjda skatterna○äv. om liknande icke-mänskligt ljudett kvidande ljud från orgelnkvida (av ngt), kvida (över ngt/SATS)sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. kviþa ’vara o­rolig; kvida’; gemens. germ. ord av o­säkert urspr. Subst.:vbid1-221888kvidande; vbid2-221888kvidan