Svensk ordbok 2009, webbversion

kvitte´ra verb ~de ~t kvitt·er·ar1erkänna mot­tagandet av (ngt) genom namn­underskrift särsk. av vara el. betalning ekon.kvittera leveransenen kvitterad räkningkvittera nederst på följe­sedelnkvittera (ngt)betalt kvitteras/kvitterat!sebetala sedan 1524av lågty. quiteren, ty. quittieren med samma betydelse; av medeltidslat. quita´re ’göra lugn; befria (från skuld)’, till qui´tus ’lugn’; jfr 1kvitt 2handla på visst sätt som gen­tjänst komm.JFRcohyponymåtergäldacohyponymgengälda han ville inte vara sämre utan kvitterade med att kyssa henne på kinden○spec. betr. tal­handlinghon sade att han såg ung ut och han kvitterade artighetenhan önskade henne lycka till och hon kvitterade hans vänlighet○äv. betr. negativ handlingJFRcohyponymvedergälla han sade något ned­sättande till henne och hon kvitterade med en ör­filkvittera (ngt) med ngt/att+V/SATSsedan 18723ut­jämna ställningen t.ex. i fotbolls­match Nollsport.borta­laget ledde länge med 2–1, men i slut­minuterna lyckades NN kvitterakvittera (till ngt)sedan 1920Subst.:vbid1-222137kvitterande, vbid2-222137kvittering; kvittens (till 1)