Svensk ordbok 2009, webbversion

kyr`ka substantiv ~n kyrkor kyrk·an1byggnad som är av­sedd för en kristen församlings guds­tjänst och för dop, bröllop m.m.; vanligen en fri­stående byggnad med (särsk. förr) till­hörande torn arkit.relig.JFRcohyponymtempelcohyponymmoskécohyponymsynagogacohyponymbönehuscohyponymkapell 1 kyrkobesökarekyrktorndomkyrkasockenkyrkaträkyrkaen liten vit kyrkaÖrgryte gamla kyrkakyrkans vackra ut­smyckningäv. med ton­vikt på funktionengå i kyrkangifta sig i kyrkanställa/sätta kyrkan mitt i bynlyfta fram det väsentligasvära i kyrkan säga eller göra ngt ytterst o­lämpligt eller provocerandenär kommissionens miljö­ansvarige skaffade ny tjänste­bil var det som att svära i kyrkan sedan 1000-taletrunsten, Runsten, Öland (Nilsson)runform kirikiu (dat.), fornsv. kirkia, kyrkia; ur grek. kyriakon´ ’som hör till Herren; Herrens hus’, till ky´rios ’herre’ 2större samman­slutning av personer som bekänner sig till (viss typ av) kristendom i visst land el. i all­mänhet relig.JFRcohyponymförsamling 2cohyponymsamfund frikyrkastatskyrkaden romersk-katolska kyrkanden anglikanska kyrkanden protestantiska kyrkangå ur kyrkanhon till­hör inte någon kyrkaibl. särsk. om den ledande gruppen (präster) i så­dan samman­slutningkyrkans syn på äktenskapetäv. om kyrkan som institutionkyrkans jord­egendomarförhållandet kyrka ― statspec. om gemenskapen av alla kristnaen helig, all­männelig kyrkasedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen