Svensk ordbok 2009, webbversion

läpp substantiv ~en [läp´- äv. läp`-] ~ar läpp·en●övre eller undre hälften av det ovala, väl av­gränsade och lätt formbara ansiktsparti som om­ger munöppningen och hos människan har stor betydelse för ut­formningen av språk­ljud med.underläppöverläppfylliga läpparhop­knipna läpparvissa vokaler ut­talas med rundade läpparhan råkade bita sig i läppenhon målade läpparna rödahan kände hennes mjuka läppar mot sina○ofta bildligt för att åskådlig­göra tal­handlinginte ett ord kom över hennes läpparen sång som är på allas läpparhennes läppar var förseglade○äv. med betoning av läpparnas rörelser e.d. som ut­tryck för känslo­stämningarhon hade ett leende på läpparnahans hån­fullt krökta läppar○äv. om vissa pariga flikar el. hud­veck som ut­gör växt- resp. kropps­delarvanligen i sammansättn. blygdläppbita sig i läppenunder­trycka yttrande eller känslo­utbrott​ hon var nära att börja gråta men bet sig i läppen en läpparnas bekännelsesebekännelse 2 falla ngn på läppentill­tala ngn​ företags­ledningens för­slag om ut­ökade öppet­tider föll inte de an­ställda på läppen hänga läppvara märkbart ned­stämd​ han hängde läpp efter det negativa antagnings­beskedet sedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. läpper; ev. samman­smältning av fornsv. läpi och lågty. lippe med samma betydelse; till en indoeur. ord­rot med bet. ’hänga ned’; besl. med lat. lab´ium ’läpp’