SAOLhist

lå`na

verb ~de, ~t; perf. part. plur. ~de i ett uttr. äv. lånta lån·ar1ibl. med partikel, särsk.in, upp få eller disponera (ngt som ngn annan äger) för tillfälligt utnyttjande vanligen utan kostnad ekon.mat.språkvet.JFRcohyponym2hyra 1 låna böcker på biblioteketde fick låna vännens lägenhet över helgen○äv. som förskönande omskrivninganvända utan tillstånd och vanligen förstöra en liga som hade specialiserat sig på att låna bilar○äv. vid elementär subtraktionöka den översta siffran (minuenden) i viss kolumn med 10 och samtidigt minska siffran till vänster med 1 3 minus 9 går inte ― då får vi låna○äv. med avs. på abstrakta förhållandenanvända (ngt) i annat sammanhang än det ursprungliga ett ord som är lånat från tyskantalaren lånade en aforism från NNmånen lånar sitt ljus från solen○särsk. med avs. på pengar, ofta underförståttlåna upp pengar utomlandskan jag få låna en tia av dig?det blev lättare att låna i banklåna (ngt) (av/från ngn/ngt), låna (in/upp ngt) (från ngt), låna (BELOPP)(lysa med) lånta fjädrarsefjäder 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. lana; till lån 2ofta med partikelnut låta (ngn) tillfälligt utnyttja ngt som man äger; vanligen kostnadsfritt ekon.JFRcohyponymhyra ut kan du låna mig en tia?han har lånat ut sin bil○äv. bildligtge stöd genom att tillåta utnyttjande av ens auktoritet ofta med klandrande innebördhan lånade sitt namn till manifestationen○äv. refl. med liknande innebördhan vägrade att låna sig till hetskampanjenlåna ngn ngt, låna (ut) ngt (till/åt ngn)låna sitt öra till ngnseöra 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenSubst.:vbid1-233894lånande; lån