Svensk ordbok 2009, webbversion

lögn [löŋ´n] substantiv ~en ~er lögn·en1med­vetet o­sant på­stående vanligen fram­fört i syfte att vinna ngn o­rättmätig för­del komm.JFRcohyponymosanning lögnhistorialögnpropagandanödlögnhon spred ut lögner om sin mot­ståndarepolisen beslog honom med lögnnästan allt i den sensationella artikeln var lögn○ibl. i konstruktioner med förstärkande ut­trycklögn och förbannad dikt”Det är lögn i helvete”, skrek han”Det är en evig lögn”, sade hon upp­rörd○äv. om illusion el. brist på upp­riktighet och öppenhetlivslögnderas sam­liv byggde på en lögnen lögn (om ngn/ngt/SATS)lögn, förbannad lögn och statistiko­lika typer av lögn, där statistik är den värstaskämts.vit lögnen relativ o­skyldig och skonsam lögn​ han blev tvungen att ta till en vit lögn för att inte av­slöja över­raskningen sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga 2i några ut­tryck en absolut o­möjlighet vard.Nolldet var lögn att få upp dörrensedan 1894