Svensk ordbok 2009, webbversion

löj`e substantiv ~t ~n löj·et●dämpad munterhet som ut­trycker ring­aktning ofta med an­ledning av miss­lyckande komm.åtlöjehan drog löje över sig med sitt patetiska talhennes upp­trädande väckte löjedet var både löje och bitterhet i hans ton­fall○äv. om ren munterhetngt åld.var finns barna­årens fröjd, var finns tårarna och löjet?löje (över ngn/ngt/SATS)dra/kasta ett löjets skimmer över ngtseskimmer utmana löjet riskera att fram­kalla hån(skratt)​ över­sättningens o­taliga anglicismer ut­manar löjet sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. löghe; bildn. till le Uppå min mun var löjet och hälsan i mitt blod, i själen bodde nöjet, var människa var god.Anna Maria Lenngren, Pojkarne (med idealisering av barndomen), 1790-talet