Svensk ordbok 2009, webbversion

larm substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en larm·et1knappast plur. högt, störande ljud ofta från flera ljud­källor komm.JFRcohyponymbullercohyponymoväsencohyponymoljud maskinlarmstridslarmbarnen sprang ut under stoj och larmlarmet från gatan över­röstade henne○äv. om missnöjes­yttring e.d.det blev en del larm när för­slaget om sänkt arbetslöshets­ersättning lades framsedan 1621förk. av alarm 2(ljud)signal som an­ger fara samh.larmberedskaplarmklockabrandlarmflyglarmnär larmet gick tog alla skydd○äv.an­ordning som ger signal vid fara tjuvlarminstallera ett larmslå på larmetstänga av larmet○äv. i ut­tryck för på­visande av att ngt inte är i sin ordningtidningen slog larm om förhållandena på an­stalten(slå) larm (om ngt/SATS)sedan 1740