substantiv,
best. f. ~, n-genus
lekam·en●(människas) kropp
åld. el. skämts.relig.han placerade sin gängliga lekamen på bänken○spec. i mots. till ande, själ o.d. (i religiösa sammanhang)särsk. relig.vår jordiska lekamennattvardsbrödet symboliserar Kristi lekamensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. likami ’lekamen, kropp; lik’; gemens. germ. ord; till 1lik i den äldre bet. ’kropp’ och ett med hamn 2 identiskt ord