Svensk ordbok 2009, webbversion

lid substantiv ~en ~er lid·en●sluttande stycke mark eller väg ngt högt. el. provins.trafik.JFRcohyponymbacke 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. liþ ’(bergs)sluttning’; besl. med lat. cli´vus ’kulle’, grek. klit´os ’bergs­sluttning’; jfr klimat, lejdare, lider, lita, länstol ”Vad den är vacker, liden”, sade han. ”Aldrig förr har den tyckts mig så vacker som nu, åkrarna gula och tunen slagna. Hem igen vill jag rida och fara ingenstans.”Ur Njals saga, den största av de fornisländska släktsagorna (nedtecknad på 1200-talet); Gunnar på Lidarändes ord, när han inser att han inte kan lämna sin gård, trots att han kommer att bli dödad, om han stannar