Svensk ordbok 2009, webbversion

lind substantiv ~en ~ar lind·en●ett hög­växande löv­träd med hjärtlika blad och grön­gula, väl­doftande blommor bot.skogslindlind var förr ett vanligt vård­träd som an­sågs skydda mot åska och blixt○äv. om vedeni sammansättn. regal­skeppet Vasas skulpturer är gjorda av lind○äv. om när­besläktade arterlindsläktetbohuslindparklindsedan 1310 (i ort­namn)testamente upprättat av Asmund Lang till förmån för Alvastra kloster (Svenskt Diplomatarium)fornsv. lind; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.; ev. ’som är mjukt, lätt att klyva’; jfr lindorm, lindra