Svensk ordbok 2009, webbversion

li`ta verb ~de ~t lit·ar●med prep.på, till ha fullt förtroende för ngn el. ngt psykol.JFRcohyponymförtrösta en vän som han kunde lita påhan litar blint på sin närmaste med­arbetarehan är inte att lita på i affärerhon litar helst till sig självhon litar på hans ord○äv. försvagatvara säker på ngt kan vi lita på att ni kommer?det blir regn, det kan du lita på!lita på ngn/ngt/SATS, lita till ngtsedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandiefornsv. lita ’nöja sig med; rätta sig efter; lita på’; trol. urspr. ’luta sig emot’; jfr leta, lid Subst.:vbid1-229917litande