Svensk ordbok 2009, webbversion

locka [låk`a] verb ~de ~t lock·ar1göra lockig kläd.locka håretlocka ngtsedan ca 1735till 1lock 2ofta med partikel som an­tyder resultat, t.ex.fram, ur försöka förmå (till visst handlande) genom att ställa för­delar i ut­sikt komm.JFRcohyponymövertalacohyponymfresta 1cohyponymförledacohyponymnarra det ny­öppnade varu­huset lockar med presenter och sänkta priserde lockade honom i fällande lyckades locka ur honom hemlighetende försökte locka fram katten från göm­stället○äv. om icke-levande före­teelseut­göra lockelse ett lockande an­budett exempel som inte lockade till efter­följd○äv. bildligtfram­kalla locka toner ur gitarrenlocka ngn (till ngt), locka ngn (att+V), locka ngt ur ngn, locka (fram/ur) ngn/ngt (ngnstans)sedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. lokka, lukka; gemens. germ. ord av o­säkert urspr. 3stöta ut lock­rop om person el. djur komm.hon lockade på hundenen fågel som lockar mjukt och klagandelocka (på ngn)sedan 1641se locka 2 Subst.:vbid1-231161lockande, vbid2-231161lockning; lockelse (till 2), 3lock (till 3)