Svensk ordbok 2009, webbversion

luck`a substantiv ~n luckor luck·an1(vridbar,) plan an­ordning för till­slutning av öppning till ut­rymmen av o­lika slag; vridbar kring lod­rät el. våg­rät axel el. helt borttagbar rum.JFRcohyponymdörr fönsterluckaspiselluckaugnsluckaventilluckadet fanns en lucka i scen­golvet, men den var låstöppna dammens luckorliv i luckanseliv 2 sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. luka, loka, till luka ’stänga’; jfr 2lock 2öppning som an­ordnats för visst ända­mål rum.scen.sjö.matluckasufflörluckakunderna kan tala genom luckanbollen försvann genom en lucka i golvet○spec. om öppning i fartygs­däckakterluckalastlucka○äv. om ut­rymmet innan­för öppningenvanligen i sammansättn. bagageluckabiljettluckalapp på luckanselapp 2 sedan 1522Peder Månssons skrifter (Nordling)3(på­fallande) mellan­rum ofta o­önskat komm.rum.JFRcohyponymlakun en lucka i ledeten lucka i tand­radenupp­ställning med armbågs lucka○spec. sportnär NN ryckte upp­stod en lucka på fem meter till klungan○äv. abstraktarebrist, o­fullständighet kunskapsluckaen lucka i resonemangettäppa till en lucka i lagen○i pedagogiska samman­hang äv. om ute­lämnat ord e.d. som ska fyllas i av elevernalucktesten lucka (i ngt), luckan (efter ngt)sedan ca 17104logement vard.mil.de satt på luckan och spelade kortsedan 1914