Svensk ordbok 2009, webbversion

lund substantiv ~en, plur. ~ar litt. äv. ~er lund·en●mindre, sluten löv­skog vanligen inte planterad, men än­då med park­liknande karaktär geogr.relig.JFRcohyponymdunge olivlunden skuggig lund○ofta i religiösa samman­hangminneslundofferlunden helig lundsedan 1275–92 (i ort­namn)testamente upprättat av prosten i sörmlänska Bälinge (Svenskt Diplomatarium)fornsv. lunder ’lund; träd’; nord. ord av om­diskuterat urspr. Är näktergalen kommen i lund? – O ja min kund, nu börjar Ölands vår.Erik Axel Karlfeldt, Vid färjestaden (i Flora och Bellona, 1918)