Svensk ordbok 2009, webbversion

lyf`ta verb lyfte lyft, pres. lyfter lyft·er1ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, särsk.av, upp föra rakt upp­åt genom luften; vanligen från vilo­läge på under­lag; vanligen med muskel­kraft NollJFRcohyponymhöja 1 lyfta av locketlyfta på ögon­brynenhon orkade inte ens lyfta res­väskande lyfte vagnen av spårethon lyfte lyfta handen till hälsninglyft luren och in­vänta signal!han lyfte in pucken○äv.rikta in mot högre nivå lyfta blicken○äv. bildligthöja till en högre andlig nivå man kände sig lyft av hans tallyfta (av/upp) ngt, lyfta (på) ngtinte lyfta ett fingersefinger lyfta på förlåtenseförlåt lyfta på hatten för ngn/ngtsehatt 1 lyfta skrotse1skrot 1 sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. lyfta; bildn. till luft, allt­så ’föra upp i luften’; jfr loft, luft 2höja sig från under­laget och börja flyga flygtekn.JFRcohyponymlätta 3 planet har just lyfttjädern lyfte○äv. ngt ut­vidgatdimman lyfte○äv. bildligtnå en högre (andlig) nivå i tredje akten lyfter före­ställningenlyftasedan 18283ta ut inne­stående pengar ekon.lyfta sin lönlyfta ngtsedan 1669Subst.:vbid1-233306lyftande, lyftning; lyft (till 1)