Svensk ordbok 2009, webbversion

1mäk`ta adverb ●i mycket hög grad ofta ngt iron.utstr.JFRcohyponymsynnerligen hon var mäkta populär bland elevernahan var mäkta förnärmad över det o­skyldiga skämtetsedan början av 1500-taletEtt forn-svenskt legendariumfornsv. mäkta; ombildn. av lågty. mechtich, se mäktig
2mäk`ta verb ~de ~t mäkt·ar●ibl. med partikelnmed ha till­räcklig förmåga att NollJFRcohyponymorkacohyponymförmå 1cohyponymkunna 1 ingen mäktade slut­föra arbetetde mäktade inte med att äta merhan mäktade inte med upp­giftenmäkta (att+)V, mäkta med ngt/att+Vsedan 1381öppet brev utfärdat av Ingrid Birgersdotter med gåvor till Riseberga kloster i Närke (Närkes medeltida urkunder)fornsv. mäkta; bildn. till makt