Svensk ordbok 2009, webbversion

mär`ka verb märkte märkt, pres. märker märk·er1förse med tecken för igen­känning eller identifiering komm.JFRcohyponymutmärka 1 märkbläckmärka barnens kläderflaskan med salt­syra måste märkas ”Vådligt”märka ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. märkia, bildn. till mark ’märke’; gemens. germ. ord; jfr bemärka, 2mark, märke, remarkabel 2vanligen perf. part. orsaka iakt­tagbara spår på ngn/ngt, av o­varsam behandling e.d. komm.psykol.dödsmärktporten var märkt av åt­skilliga sparkar och slaghon var fort­farande märkt av fängelse­vistelsen○spec.bestraffa genom att å­samka synlig kropps­skada maffia­ledaren lät märka tjallarenmärka ngn/ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3upp­fatta med sinnena vanligen de yttre men ibl. äv. med intuitionen komm.JFRcohyponymobservera 1cohyponymiaktta 1cohyponymförnimma han märkte att byxorna var fuktigahon märkte att de tittade på henneskillnaden märktes knappastman märkte på honom att han var stressad○i pass. ofta i opers. konstruktiondet märktes att han var trött○äv.sär­skilt upp­märksamma märk väl, priserna gäller plats i dubbel­rum!detta är, märk det, helt realistiskt○i pass. äv.ut­göra fram­trädande in­slag bland de med­verkande märktes NN från Stadsteaternmärka ngn/ngt/SATS, märka (på ngn/ngt SATS)märka ordseord 1 väl att märkase1väl 1 sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons StadslagSubst.:vbid1-252494märkande (till 1 + 2), märkning (till 1 + 2)