Svensk ordbok 2009, webbversion

mäs`tare substantiv ~n äv. vard. mästarn, plur. ~, best. plur. mästarna mäst·ar·en1person med beprövad och all­mänt erkänd kompetens in­om ett etablerat el. mer till­fälligt verksamhets­område (ofta konstnärligt) allmän kulturarb.yrk.JFRcohyponymmäster mästardragstormästarehan är en mästare på sitt instrumenten mästare på att skaffa kapitalen mästare i det lilla formateti begränsningen visar sig mästarenBeethoven, Mozart och an­dra stora mästare○spec.fullt ut­lärd hant­verkare särsk. i det gamla skrå­väsendet men äv. in­om nu­tida yrken frisörmästareskräddarmästarelärling, gesäll och mästare○i sammansättn. äv. som (del av) beteckning på an­dra yrken och funktionerbadmästarekonsertmästareordensmästare○äv.aktad religiös lärare en mästare (i/på ngt/att+V)sedan slutet av 1200-taletrunristad trekantig sten, Fröjel, Gotland (Sveriges runinskrifter)runform maisteri, fornsv. mästare, mäster ’lärare; lärd man; magister; mästare; konstnär’; ur lat. magis´ter ’för­man; styres­man; läro­mästare’; jfr maestro, magister, mätress 2person som vunnit mästerskaps­tävling el. liknande tävling spel.sport.yrk.cupmästaredistriktsmästarevärldsmästareårets svenske mästare i slalommästare (i/på ngt)sedan 18873upphovs­man till konstnärligt verk konstvet.yrk.vem är mästare till altar­tavlan?ett verk av o­känd mästaremästare (till ngt)sedan 1528