Svensk ordbok 2009, webbversion

mä`ta verb mätte mätt, pres. mäter mät·er1fast­ställa ut­sträckning av ngt som (vanligen) kan an­ges med siffror: längd, volym, temperatur, tryck etc; genom jäm­förelse med ngn standard, ofta med hjälp av instrument utstr.mätglasmätinstrumentmätmetodkontrollmätamäta isens tjocklekmäta tiden med tim­glas○äv. ngt ut­vidgatmäta av­ståndet med ögon­måtthans in­sats i danshistorien kan inte mätas än­numan kan inte mäta med ett mått för pressen och med ett annat för radio och tvförluster som inte kan mätas i pengarmäta (ngn/ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. mäta ’mäta; värdera; ut­mäta’; gemens. germ. ord, besl. med lat. medita´ri ’över­väga’; jfr mått, 1måtta 2ha en ut­sträckning som upp­går till utstr.rummet mäter 4 gånger 5 metermäta MÅTTvara/mäta (viss längd) i strumplästensestrumpläst sedan 18443kritiskt iakt­ta och bedöma komm.de mätte var­andra med blickenmäta ngn/ngt med ngtsedan 17904jäm­föra i väsentliga av­seenden särsk. betr. prestations­förmåga; ofta i kamp- el. tävlings­sammanhang komm.de träffades för att mäta sina kraftermäta ngt med ngn, ngra mäter ngtsedan ca 1790Subst.:vbid1-252854mätande (till 1 - 3), mätning (till 1 - 3)