Svensk ordbok 2009, webbversion

må`ne substantiv ~n månar mån·en●ofta best. f. sing. en himla­kropp som kretsar runt jorden och sär­skilt natte­tid syns som (ett segment av) en kallt lysande skiva spec. med tanke på månen som ljus­källa astron.månklarmånskivamånstrålefullmånenymånemånen var halvmånen var fullmånen hade gått uppmånen var i nedanmånen var i ny○spec. äv. med tanke på månen som himla­kroppmånfararesolen, månen och stjärnornamjuk­landning på månenut­forska månens bak­sida○äv. all­männarehimla­kropp som kretsar kring planet Jupiters månar○äv. om ngt som liknar en (full)måne, särsk.skalligt om­råde på hjässan redan i trettioårs­åldern hade han måne○ofta bildligt i ut­tryck för ngt o­möjligt el. fantastisktatt komma till DDR på 1980-talet var som att hamna på månenta ner månengöra det o­möjliga​ att vinna serien vore att ta ner månen men laget satsar på en placering bland de fem bästa titta/se i månen efter ngtse förgäves efter ngt​ livsmedels­butiken hade ett magert ut­bud och delikatesser fick man titta i månen efter östan om sol och västan om månese1sol sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. mane; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. me´nsis ’månad’; jfr menisk, månad, måndag Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.1986 års psalmbok, nr 21:1, ofta sjungen vid dop; text Britt G. Hallqvist (1974), musik Egil Hovland (1974)