Svensk ordbok 2009, webbversion

1mås`te verb, pres. och pret. måste, sup. måst, inf. måsta saknas utom i finlandssvenska 1är tvingad att NollJFRcohyponymbehöva 2cohyponym1få 3cohyponym3skola 3 han måste sälja husetvi måste försvara forskningens frihetså synd att vi måste skiljasupp­giften måste lösas○äv. med tvånget knutet till hela satsendet är nöd­vändigt att jag måste få till­fälle att yttra mig○äv. med försvagad tvångsbetydelseär an­gelägen om att jag måste verkligen säga att jag upp­skattar din om­tanke○äv. i konstruktioner med riktningsangivande ordhan måste bortden gamla soffan måste utmåste V, måste ngnstanssedan 1492Prosadikter från Sveriges medeltidfornsv. moste; av lågty. moste, pret. av moten ’vara tvungen; kunna; få’ 2torde med all sanno­likhet NollJFRcohyponymböra 2cohyponym3skola 4 han måste vara sjuk efter­som han inte kommerdet måste bero på ett miss­tagdet måste vara svårt att flyga i det här vädret○äv.bör verkligen det måste väl du veta!måste Vsedan 1526Verbet måste saknar infinitivform i standardsvenskan. I stället för den saknade grundformen används vara tvungen. I finlandssvenska används grundformen måsta, och den kunde givetvis mycket väl användas i rikssvenska också. Än så länge skulle den dock verka påfallande.  Om det inte framgår av sammanhanget om måste är presens- eller imperfektform kan det också vara fördelaktigt att skriva om med är/var tvungen.
2mås`te substantiv ~t ~n måst·et●nöd­vändighet Nollmärkes­kläder är ett måste i vissa kretsardet är ett måste att se filmensedan ca 1785till 1måste