substantiv ~n
mått·an●rimlig övre gräns
för omfattningen av ngt; särsk. i fråga om beteende e.d., ofta i klandrande uttryck
utstr.JFRcohyponymhejd
någon måtta får det vara!det får vara måtta på godtrogenhetendet var ingen måtta på vad de hade upplevt under resan○äv.rimlig, moderat omfattning
måttfulllåt barnen få äta godis men med måttamåtta (på ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. mata ’mått; gräns; lämplighet’; av lågty. mate med samma betydelse; till mäta; jfr medelmåtta, mått; övermåttan
2mått`a
verb ~de ~t
mått·ar●ibl. med partikelnin
rikta
mot visst mål; ofta med avs. på slag el. annan aggressiv handling
komm.JFRcohyponymsikta 1cohyponymsyfta 1cohyponymrikta 1
han måttade ett slag mot NNde kastade sig över honom och måttade mot hans huvud○äv.ibl. med partikelnupp
ungefärligen avväga
kvantitet, läge e.d.
måtta upp kaffe i kannanhon måttade noga innan hon tog satsmåtta (ngt) (mot ngn/ngt), måtta (in/upp ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. mata ’avpassa; avmäta’; av lågty. maten med samma betydelse; till 1måtta
Subst.:vbid1-251800måttande