Svensk ordbok 2009, webbversion

magis´ter substantiv ~n magistrar mag·istr·ar1(titel för) person med lärarinriktad examen från universitet nu­mera mindre brukl.pedag.yrk.JFRcohyponymkandidat 2 ○ibl. (i best. f. sing.) som elevernas benämning på manlig lärare i all­mänhetJFRcohyponymfröken magistern, får jag gå ut och dricka vatten?○äv. om skol­mästaraktig personvanligen i sammansättn. ned­sätt.magisterattitydmagistervälde○nu­mera mest om en akademisk examen på mellan­nivå (över kandidat­examen), efter (normalt) fyra års studier och ngn vetenskaplig produktionmagisterexamenmagisteruppsatsmagister (i ngt)politices magister(titel för) person som av­lagt universitets­examen med 80 poäng i antingen stats­vetenskap eller national­ekonomisedan 1577 (i bet. ’doktor’), i bet. ’skol­lärare’ 1781, i bet. ’filosofie magister’ 1907av lat. magis´ter ’över­ordnad; ledare; lärare’, eg. ’den större’; jfr magistrat, mästare, mätress 2(ut­märkelse för) person som av­lagt vissa mer avancerade sim­prov sport.yrk.JFRcohyponymkandidat 2 simmagisterta magisternsedan 1896