Svensk ordbok 2009, webbversion

manda´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en mand·at·et1officiellt upp­drag att för ngns räkning ut­föra vissa (juridiskt bindande) åt­gärder vanligen teoretiskt som representant för en grupp samh.de hade inte mandat att förhandla om rena personal­frågor○spec.upp­drag åt stat att förvalta om­råde som inte är själv­ständigt mest histor.mandatområde○äv. om det förvaltade om­rådetde forna NF-mandaten i södra Afrika(ngts) mandat (över ngt), (ha) mandat (att+V)imperativt mandatrepresentativt upp­drag som inne­bär att man är skyldig att handla enligt uppdrags­givarens an­visningarsärsk. i samband med uppdrag som parlamentsledamotsedan 1620av lat. manda´tum ’an­förtrott gods; upp­drag’; jfr kommendera 2plats i folk­vald styrande församling vanligen parlament, kommun­fullmäktige el. lands­ting samh.mandatfördelningmandatförlustriksdagsmandatutjämningsmandatpartiet förlorade 10 mandat vid det senaste valetsedan 1923