Svensk ordbok 2009, webbversion

mankera [-ke´-] verb ~de ~t mank·er·arbrista i den grund­läggande funktionen NollJFRcohyponymkrångla 2cohyponymklicka 3 motorn mankeradedet mankerade i strömtillförselnspec.ute­bli NN mankerade så de fick klara flyttningen med bara tre manmankerasedan 1627av fra. manquer med samma betydelse; av ita. mancare ’fattas’; till lat. man´cus ’lytt; o­färdig; brist­fällig’ Subst.:vbid1-238888mankerande, vbid2-238888mankering; mankemang