Svensk ordbok 2009, webbversion

markera [-ke´-] verb ~de ~t mark·er·ar1märka ut med hjälp av tecken el. gest el. annan synlig el. hörbar signal e.d. komm.spel.JFRcohyponymange 2 markera bommarkera träffmarkera rytmen med fingrarnatävlingsspåret var markerat med röda lapparen trumpet­stöt markerar att festligheterna börjathan markerade miss­nöje genom att gå tidigthon markerade plats genom att vika stolenspec. i kort­spellägga ett o­väntat kort för att ge partnern en upp­lysning högmarkeringsyd markerade styrka i hjärter genom att saka knektenäv.starkt fram­häva talaren markerade sär­skilt värdet av det mång­åriga sam­arbetetäv.(en­bart) an­tyda markera såraden teaterkyss behöver bara markerasibl. med bi­betydelse av att säga i­från e.d.skolan måste markera mot mobbningenmarkera (mot) ngt/SATSsedan 1742via ty. av fra. marquer ’märka; beteckna’, till marque ’märke’; jfr 2mark 2, markant, remarkabel 2bevaka mot­ståndare i boll­spel sportjargongsport.punktmarkeralagets spjut­spets markerades av två man och kom aldrig lossmarkera ngnsedan 1905Subst.:vbid1-239480markerande, markering