Svensk ordbok 2009, webbversion

materia´l substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en materi·al·et1rå­ämne ofta för bearbetning, ibl. för direkt ut­nyttjande matrl.JFRcohyponymämne 1cohyponymstoff materialprovningbyggnadsmaterialfyllnadsmaterialbrännbart materialåter­vunnet materialmaterial av o­lika slag var staplat över­allten polo­tröja av ett tunt materialen konstnär som arbetar i traditionella material○äv. abstrakto­bearbetat stoff för (intellektuell) bearbetning upphovsrätts­skyddat materialhemlig­stämplat materialsamla material till en av­handlingdet är svårt att dra slut­satser på grund­val av det magra materialeten skiva med tidigare o­utgivet material○ibl. äv. om levande varelser (som ska formas)elevmaterialsoldatmaterialmaterial (till/för ngt)sedan 1651till senlat. materia´lis ’som hör till materien’; till materia 2ut­rustning för verksamhet mindre brukl.; ibl. kritiserad anv.af.SYN.synonymmateriel undervisningsmaterialsedan 1549De snarlika orden material och materiel betyder inte riktigt samma sak. Materiel betecknar något färdigt, t.ex. en samling redskap (materielrum). Material betecknar egentligen beståndsdelar som t.ex. måste sättas ihop för att något användbart ska uppstå (material till en pappersdrake, material till en artikel). Skillnaden är dock kanske i subtilaste laget, och det har framförts rekommendationer om att ge upp den. Man skulle åtminstone kunna säga att det inte är något stort fel att använda material i båda betydelserna, alltså även om något färdigt.