Svensk ordbok 2009, webbversion

me`dvetande substantiv ~t ~n med|­vet·and·et1(förmåga till) själslig verksamhet var­igenom om­världen upp­fattas och analyseras psykol.jagmedvetanderättsmedvetandemedvetandets djupare skiktkyrkans position i människors medvetandedunkla minnes­bilder gled genom hans medvetande○ibl. kollektivthan är död, men hans sånger lever i det all­männa medvetandetsedan 1798bildn. till veta med sig, delvis efter mönster av lat. conscien´tia ’med­vetande’ 2till­stånd som möjlig­gör upp­fattning av om­världen psykol.MOTSATSantonymmedvetslöshet JFRcohyponymsans 1 förlora medvetandetåter­få medvetandetvakna till medvetandeden skadade var vid fullt medvetande(vid) medvetandesedan 18303klar in­sikt psykol.JFRcohyponymvetskap han hand­lade i fullt medvetande om konsekvenserna(i) medvetande (om ngt/SATS)sedan 1794