Svensk ordbok 2009, webbversion

me`na verb ~de äv. mente, ~t äv. ment, pres. ~r men·ar1ha som sin å­sikt komm.JFRcohyponymansecohyponymtycka 1 vissa bedömare menar att regeringen måste av­gå○ibl. äv.försäkra vard.Är han inte lite naiv? ― Jo, det vill jag mena!mena ngt (om ngn/ngt/SATS), mena SATSsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. mena; av lågty. menen med samma betydelse; av o­visst urspr. 2å­syfta viss inne­börd ofta annan än den som direkt fram­går komm.JFRcohyponymavse 2cohyponymförstå 3cohyponymsyfta 2 med demokrati menade hon full­ständig frihet åt den en­skildemenar han allvar med sitt hot?vad menas egentligen med lycka?○äv. med hän­syftning på spec. person, före­mål e.d.jag menade inte dig utan NNmena ngt (med ngt/att+V), mena ngnsedan senare hälften av 1300-taletHeliga Birgittas uppenbarelser3ha som syfte komm.JFRcohyponymsyfta 3 jag menade inte att såra dighan menar bara välför­låt, det var inte illa menat○ibl. i retoriska frågor, med inne­börd av före­bråelsevad menar du med att väcka mig så här tidigt?mena att+V, mena SÄTTsedan 1386brev från biskop Björn i Åbo till kung Albrekt (Styffe)4tveka att yttra sig komm.stå inte där och mena ― fram med vad du har på hjärtat!○äv. all­männaretveka menasedan 1843Subst.:menande (till 4), mening (till 3)