substantiv ~n äv. vard. meningsmotståndarn, plur. ~, best. plur. meningsmotståndarna
men·ings|mot·stånd·ar·en●person med motsatt åsikt
i förhållande till viss annan persons
komm.yrk.diktatorn såg till att tysta sina meningsmotståndarehan lade sig vinn om att lyssna även på sina meningsmotståndarengns meningsmotståndare, meningsmotståndare till ngn, ngra är meningsmotståndaresedan 1918